Ensamåkning har länge varit en huvudvärk för skolskjutshandläggare. Vem har egentligen rätt till det, och under vilka förutsättningar? Lagstiftningen ger få tydliga svar på hur kommuner ska verkställa skolskjuts, vilket gör att vi ofta får förlita oss på praxis.
Nu har kammarrätten i göteborg för andra gången pekat på något kanske har ändrats. (se 2023-7728 och 2024-7576). Efter ett välgrundat resonemang från Varbergs kommun väljer kammarrätten inte bara att avslå det enskilda fallet om ensamåkning, utan slår också fast att ensamåkning i sig inte ryms inom kommunens skyldigheter för skolskjuts överhuvudtaget.
Kommunerna har frihet att organisera skolskjutsen på ett lämpligt sätt, vilket kan innebära samåkning och särskilda uppsamlingsplatser. I det aktuella fallet hade eleven, med hänsyn till sin funktionsnedsättning, beviljats skolskjuts mellan hemmet och skolan. Kammarrätten ansåg dock att skollagens krav inte sträcker sig längre än så (jfr kammarrättens dom den 19 april 2024 i mål nr 7728-23). Förskole- och grundskolenämndens beslut fastställdes därför.
Är detta den tolkning lagstiftaren avsåg? Det återstår att se. Jag misstänker starkt att det kommer komma prövningsförfråganingar till Högsta förvaltningsdomstolen framöver.
**** UPDATERING 2025-03-05***
Kammarrätten i Sundsvall kommer i mål 2024-1542 fram till exakt motsatsen mot ovanstående. Detta belyser ytterligare behovet av att HDF steppar in och ger skolskjutssverige ett prejudikat. Tyvärr överklagades inte denna dom så vi får snällt vänta på att ensamåkning prövas i HDF någon annan gång.
