Detta är en förkortad text från nyhetesbrevet skickad 2025-08-08, För skriva upp dig på nyhetsbrevet, klicka här
En nyligen avgjord dom (KR 2024-3821) behandlar frågan om hur barnkonventionens princip om barnets bästa (artikel 3.1) förhåller sig till rätten till skolskjuts enligt skollagen.
Fallet gällde en elev som sökte skolskjuts till en annan kommun än hemkommunen. Det är därmed uppenbart utanför den rättigheten som finns i skollagen och uppenbart motstridigt HDF 2014 ref 34. Barnkonventionen är dock införd efter både
samt när skollagens beslutades. Förvaltningsrätten ansåg att nämnden borde ha gjort en konsekvensanalys utifrån barnkonventionen, och återförvisade ärendet. Kammarrätten gjorde en annan bedömning och slog fast att:
Eleven har inte rätt till skolskjuts enligt gällande lag.
Skollagen innehåller redan en bestämmelse om barnets bästa (1 kap. 10 §), vilket innebär att införandet av barnkonventionen inte förändrat rättsläget i praktiken. Både lagen och dess praxis (ex HFD 2014 ref 34) går inte att avvisa på grund av införandet av barnkonventionen.
När det inte föreligger en faktisk bedömning (utan rätten är tydligt utesluten) krävs inte heller en konsekvensanalys
Kammarrätten upphävde förvaltningsrättens beslut och fastställde kommunens avslag.
Det finns en risk att förvaltningsrätter feltolkar barnkonventionens juridiska vikt i skolskjutssammanhang.
Kommuner behöver därför formulera tydliga, rättsligt förankrade och pedagogiska motiveringar vid avslag – särskilt när barnkonventionen åberopas.
Domen indikerar att konsekvensanalyser enligt artikel 3.1 endast krävs vid reella bedömningar – men lämnar utrymme för tolkning kring vad som utgör en sådan. Vad är egentligen ett beslut och vad är ett verkställande av gällande lag och praxis?
Det återstår att se hur denna praxis utvecklas vidare, särskilt i ärenden som rör bedömningar av trafikförhållanden, funktionsnedsättningar och särskilda skäl.